Elsa kommer hem. Och lyckan är obeskrivlig, för du vet inte hur otroligt sjukt mycket du betyder för mig. Vi spenderar eftermiddagen med massa skratt, prat och skvaller. Snackar igen vad som skulle kunna vara en halv evighet med henne, men som i själva verket bara är några veckor. Det känns tomt utan henne, här hemma. Hela övervåningen står tyst och stilla och hennes fotspår finns kvar, men jag vet ju att hon har det bra, där borta i Mora, så vi klarar oss, såklart. Lagar pizza och i glasen dricker vi läskedryck som aldrig smakat bättre. Hon är min syster och min bästa vän, ser upp till dej så ofantligt, Elsa.
Men efter en lång dag som denna känns det ohyggligt skönt att veta att en säng med rosablommiga lakan och mjuka kuddar väntar på mig. Vilken lättnad.